Höjd och acklimatisering
Vad händer i kroppen vid stor höjd
Lufttrycket sjunker i takt med att höjden ökar, vilket innebär att varje andetag innehåller färre syremolekyler. Vid 2 500 meters höjd — ungefär samma som Sölden i Österrike eller Tignes i Frankrike — är syrehalten i luften runt tolv procent lägre än vid havsytan. Vid 3 500 meter, dit Zermatt och Cervinia tar sina liftar, är skillnaden märkbar för de flesta och påtaglig för dem som inte är vana vid höjd. Kroppen svarar med att andas snabbare, hjärtat slår hårdare och njurarna börjar producera mer erytropoetin för att stimulera bildningen av nya röda blodkroppar. Den processen tar dagar, inte timmar.
Akut bergsjuka, på engelska kallad acute mountain sickness (AMS), uppstår när kroppen inte hinner anpassa sig. Symtomen — huvudvärk, illamående, yrsel och trötthet — kan drabba vältränade skidåkare lika hårt som nybörjare. Kondition skyddar inte mot höjdsjuka; det är snarare genetiska faktorer och hur snabbt man stiger i höjd som avgör risken.
Vilka höjder är problematiska för skidåkare
De flesta europeiska skidorter når sina toppar mellan 2 000 och 3 800 meter. Stubaier Gletscher i Tirol toppar på 3 210 meter, Vallée Blanche i Chamonix startar från Aiguille du Midi på 3 842 meter och Zermatt erbjuder åkning ned från Klein Matterhorn på 3 883 meter — en av de högsta åkbara punkterna i Alperna. I Sydamerika tar Portillo i Chile sina gäster till runt 3 300 meter, medan Las Leñas ligger med basen på 2 240 meter. I Colorado når Breckenridges topp 3 914 meter, och det märks.
Under 2 500 meter klarar de flesta acklimatiseringen utan större problem, förutsatt att de inte anländer direkt från havsnivå och kastar sig på en heldagstur. Mellan 2 500 och 3 500 meter bör man räkna med en till två dagar av reducerad kapacitet. Ovanför 3 500 meter ökar risken för AMS markant om man inte har vistats på lägre höjd under minst ett dygn innan.
Praktiska strategier för acklimatisering
Det viktigaste rådet är enkelt: stig sakta. Flyger man direkt till en ort som La Paz i Bolivia — världens högst belägna skidfält Chacaltaya nådde 5 300 meter, numera utan snö — är en extra övernattning på lägre höjd inte ett alternativ utan ett krav. Anländer man till Alperna med flyg till Genève och åker direkt till Val Thorens på 2 300 meters boshöjd är det klokt att ta det lugnt under de första tolv timmarna.
Vätskeintag spelar en underskattad roll. Torr höghöjdsluft ökar avdunstningen från lungorna, och dehydrering förstärker symtomen på bergsjuka. Sikta på att dricka minst tre liter vatten om dagen under de första dagarna. Alkohol, inklusive après-ski-ölen, förvärrar dehydreringen och bör konsumeras sparsamt under acklimatiseringsfasen.
Acetazolamid, som säljs under handelsnamnet Diamox, är ett receptbelagt läkemedel som påskyndar acklimatiseringen. Det används regelbundet av bergsguidar och höghöjdsklättrare, men biverkningarna — stickningar i fingrar och tår, ökad urindrift och i sällsynta fall suddig syn — gör att många väljer att klara sig utan. Konsultera alltid läkare innan du tar acetazolamid.
Hur du känner igen bergsjuka och när det blir allvarligt
En måttlig huvudvärk efter ankomst till stor höjd är normal. Det är när huvudvärken kombineras med illamående, aptitlöshet och oförmåga att sova som AMS är ett faktum. Standardskalan som används av räddningstjänster och läkare, Lake Louise Score, graderar symtomen och ger vägledning om åtgärder.
Om symtomen förvärras trots vila och vätskeintag — om du börjar hosta en rosafärgad skumvätska, om du får svårt att koordinera rörelser, om du upplever förvirring — befinner du dig i farozonen för livshotande höjdlungödem (HACE eller HAPE). Enda behandlingen är omedelbar nedstigningsklättring till lägre höjd och medicinsk hjälp. Räddningshelikoptrar är standard i de stora alpina resorternas säkerhetssystem; i mer avlägsna områden är det ditt ansvar att ha ett evakueringsprotokoll.
Höjdanpassning och skidprestanda
Även om du inte drabbas av bergsjuka påverkar höjden din fysiska kapacitet. Maximal syreupptagningsförmåga, VO2max, sjunker med ungefär en procent per hundra meters höjd ovanför 1 500 meter. Vid Zermatt-toppar innebär det en prestationsminskning på drygt tjugo procent jämfört med havsytan — vilket märks tydligt om du är van vid att åka skidor i låglänta orter. Musklerna tröttas ut snabbare, reaktionstiden försämras marginellt och återhämtningen tar längre tid.
Det praktiska rådet är att förkorta dina första dagar på pisten, undvika de svåraste löpen under de första 24 timmarna och prioritera sömn. Sömnen försämras ofta på stor höjd, då syrebristen stör det normala andningsmönstret och kan orsaka den periodiska andningen som kallas Cheyne-Stokes-respiration. Melatonin kan hjälpa, men ersätter inte en kortare och mer aktiv dag på pisten.
Höjd och barnfamiljer
Barn är inte mer mottagliga för AMS än vuxna, men de kan ha svårare att kommunicera sina symtom. Trötthet, irritabilitet och ointresse för mat hos ett barn i skidskola på 2 000 meter bör tas på allvar. De flesta barnvänliga orter i Alperna håller sig under 2 000 meters boshöjd — Mayrhofen, Söll och Les Gets är alla bra exempel — vilket gör acklimatiseringsproblemet hanterbart.
Planera din resa med höjden i åtanke
Interaktiva kartor som visar enskilda liftar, topp- och boshöjder för tusentals orter världen över är ett ovärderligt planeringsverktyg. Öppna kartan och jämför höjdprofiler innan du bokar, särskilt om du reser med ovana höjdgångare eller planerar ett besök i Sydamerika, Centralasien eller de höga delarna av Colorado. Att välja en ort med basnivå under 2 000 meter och toppar under 3 000 meter är det enklaste sättet att minimera höjdrelaterade problem — utan att kompromissa med skidåkningens kvalitet.